Diepholz – Historien om en flygfältsbana


Diepholz flygfält ligger i Neidersachsen i den nordvästra delen av Tyskland. Flygfältet byggdes under 1930-talet och användes som tysk flygbas under andra världskriget. De allierade förstörde flygfältet under kriget och det byggdes inte upp igen förrän under 1950-talet. Flygfältet är fortfarande i drift och är en av Tysklands flygvapens baser.

Under 1960-talet led den tyska motorsporten mycket av brist på banor att tävla på. Den gamla Nurburgring och den 1966 nyöppnade Hockenheim- Motodrom var de enda permanenta tävlingsbanorna i hela dåvarande Västtyskland. Under letandet efter andra alternativ till permanenta banor blev tävlingar på flygfält mycket populära. Ända till fram på 1990-talet tävlades det på banor som Wunstorf, Mainz-Finthen, Kassel-Calden, Fassberg och Siegerland som alla var tillfälliga banor som utnyttjade flygfältens landningsbanor. Den mest populära banan av alla flygfältsbanor var dock Diepholz.

1968 organiserade för första gången den lokala motorklubben AMC Diepholz ”ADAC-Flugplatzrennen Diepholz”. Detta årligt återkommande evenemang blev snabbt populärt, mycket tack vare att tävlingsledaren Peter Rumpfkeil och hans team inte bara var bra på att organisera tävlingen utan också för att de lyckades få de stora namnen inom dåtidens motorsport att komma.

Från och med starten av säsongen 1972 var Diepholtz-tävlingen med på DRM-kalendern (Deutsche Rennsport-Meisterschaft), sjuttiotalets mest omtalade standardbilsmästerskap. De bästa standardbilsförarna – som Dieter Glemser, Frank Gardner, Hans Heyer, Toine Hezemans, Helmut Kelleners, Karl-Heinz Becker, Bob Wollek och Albrecht Krebs – tävlade i mästerskapet och körde naturligtvis på Diepholz. 1977 års tävlingar bjöd på ett av de mest spektakulära racen i Diepholz historia. Ford och BMW förde en tuff kamp om titeln i mästerskapet det året. Bavarian drev de tre fabriksbilarna med de unga förarna Eddie Cheever, Marc Surer och Manfred Winkelhock i stallet ”BMW-Junior-Team”. Deras framfart var framgångsrik men de upplevdes som lite vilda på banan. Vid tävlingarna på Norisring samma år attackerade Surer Fordföraren Hans Heyer så brutalt att det endast återstod skrot av båda bilarna. BMW Motorsports direktör Neerpasch ville kyla ner stämningen lite och inför tävlingarna på Diepholz bytte han ut ”Junior Team” mot ”Gentlemen Team” med Hans-Joachim Stuck, Ronnie Peterson och David Hobbs. Olyckligt nog, för Neerpasch, agerade inte Stuck och Peterson som några gentlemän. I det kraftiga regnet hade de en egen privat uppgörelse med dramatisk utgång. Peterson missade sin bromspunkt i slutet av startrakan sargade sin BMW mot några vattentunnor och fick stopp på bilen först några centimeter från åskådarna. Många av bilarna körde av på den regnhala banan och till slut stod Hans Joachim Stuck som segrare efter ett felfritt race.

Efter tävlingen – och Peterson-incidenten – var kritiken i pressen kraftig mot säkerheten på Diepholz-banan, och teamen klagade på de stora skadorna på bilarna. Vid den här tiden var chikanerna på Diephols-banan utmärkta med vattentankar och däcktravar, vilket betydde mycket lagande för mekanikerna om man träffade banmarkeringarna. Därför bestämdes det att DRM inte skulle återkomma till Diepholz följande år, 1978. Peter Rumpfkeil måste nu komma upp med ett nytt koncept- och han gjorde så. Han plockade ner 20 Chevrolet Camaro från Sverige till Diepholz för att tävla i ”Camaro-Supercup 1978”. Och givetvis lyckades han, sin vana trogen, att locka förare som Stuck, Mass och Stommelen att köra bilarna. Åskådarna var entusiastiska och tävlingarna var perfekta. 1979 återkom DRM till Diepholz…

Vid slutet av säsongen 1980 såg DRM ut att gå mot en kris 1981. Därför såg Rumpfkeil till att det inte blev någon DRM-tävling på Diepholz 1981 utan han satsade på en engångstävling, German Race of Champions. På deltagarlistan till tävlingen fanns de flesta som var ett namn inom tidens motorsport med: F1-mästare Alan Jones, John Watson, Hans-Joachim Stuck, Hans Heyer, Rally-mästare Walter Röhrl, Björn Waldegård, Michele Mouton och många fler. Med identiska bilar – Ford Escort XR3 – bjöds det på täta och spännande tävlingar för åskådarna på Diepholz och för de som bänkat sig framför TV:n. Hans-Joachim Stuck visade återigen att han bemästrade banan bäst genom att till slut stå som segrare och mästarnas mästare.

1983 dök Grupp C-sportbilarna upp för första gången på banan. Porsche 956 och 962 Turbo, de imponerande Sauber-Mercedes C9 Turbo och Nissan Turbos är de snabbaste bilar som någonsin tävlat på banan – bilar med upp till 900 hästkrafter. Men ett nytt standardbilsmästerskap, DTM (Deutsche Tourenwagen-Meisterschaft) hade formats och skulle visa sig bli populärare än de kraftfulla sportbilarna. DTM tävlade på Diepholz 1984 – 85, men det hela slutade i skandal. Standardbilarna måste ha ljuddämpare enligt reglementet men Rumpfkeil ville ha ett ”racing-sound” på banan så han uppmuntrade teamen att köra bilarna utan ljuddämpare. En del team plockade av sina ljuddämpare, en del inte och det blev en massa protester. Rumpfkeil råkade på kollisionskurs med det nationella motorsportförbundet och Diepholz förlorade DTM-tävlingarna ända till 1989.

När DTM återvände till Diepholz 1989 hade mycket förändrats. De gamla vattentankarna och däcktravarna som hade tjänat som banmarkeringar var borta och ersatta av kurbs som lades ut speciellt för tävlingarna och plockades bort efteråt. Bansträckningen hade också ändrats. Fram till 1996 – det sista året med DTM – var Diepholz med i mästerskapskalendern. Banan var fortfarande av temporär karaktär och det gick åt en massa jobb för att få den i ordning inför varje tävling för att kunna behålla DTM-tävlingarna. Åskådarläktare skulle byggas, kurbs och barriärer skulle monteras, Bandepån skulle ställas i ordning. Inför 1996 års tävlingar var man till och med tvungen att lägga till en sandfålla efter startrakan. Trots allt detta var teamen tvugna att improvisera eftersom det inte fanns några byggnader i depån, och känslorna för banan varierade bland förarna.

 

Upp emot 60000 besökare såg tävlingarna 1996 – den största publiken någonsin på Diepholz. Men det var den sista höjdpunkten i banans historia. DTM/ITC kollapsade vid slutet av säsongen. Undertiden var Rumpfkeil en av de drivande krafterna bakom den nya permanenta banan vid Oschersleben så dagarna för Diepholz var räknade.

1997 kördes de årliga mindre tävlingarna på banan och 1998 föll den slutliga ridån för Diepholz – exakt 30 år efter de första tävlingarna på banan.

 

Storheter som tävlat på Diepholz mellan 1968 och 1998:
– F1-världsmästaren Niki Lauda
– F1-världsmästaren Alan Jones
– F1-världsmästaren Keke Rosberg
– F1-världsmästaren Michael Schumacher, vinnare av Diepholz F3-tävling 1990.

F1-vinnare som tävlat på Diepholz:
– Jochen Mass, Diepholz-vinnare 1984
– Ronnie Peterson
– Clay Regazzoni
– John Watson
– Michele Alboreto
– Jacques Laffite
– Alessandro Nannini
– Heinz-Harald Frentzen, vinnare av Diepholz F3-tävling 1989
– Ralf Schumacher, vinnare av Diepholz F3-tävling 1995

Andra F1-förare:
– Hans-Joachim Stuck, Diepholz-vinnare 1972, 1974, 1977, 1980, 1981 och 1991
– Helmut Koinigg, Diepholz-vinnare 1973
– Rolf Stommelen, Diepholz-vinnare 1973 och 1977
– Tim Schenken
– Rupert Keegan
– David Hobbs
– Harald Ertl
– Jo Gartner
– Manfred Winkelhock
– Stefan Bellof, vinnare av Diepholz F3-tävling 1981
– Volker Weidler
– Joachim Winkelhock, Diepholz-vinnare 1990
– Christian Danner
– Bernd Schneider, Diepholz-vinnare 1994 och 1996
– Mauro Baldi
– Jean-Louis Schlesser, Diepholz-vinnare 1988
– Michael Bartels, Diepholz-vinnare 1995
– Nicola Larini, Diepholz-vinnare 1993
– Yannick Dalmas
– Johnny Cecotto
– Emanuele Pirro
– Allen Berg
– Dieter Quester
– Martin Donnelly, Diepholz-vinnare 1989
– Gabriele Tarquini
– Jan Magnussen
– J.J. Lehto
– Stefano Modena
– Giancarlo Fisichella
– Alexander Wurz
– Norberto Fontana
– Karl Wendlinger
– Pedro Lamy
– Jos Verstappen
– Jarno Trulli
– Nick Heidfeld

Andra motorsportstjärnor på Diepholz:
– Arie Luyendjik (vinnare av Indy500)
– Walter Röhrl (Rally-världsmästare)
– Björn Waldegård (Rally-världsmästare)
– Michel Mouton (första kvinna att vinna ett världsmästerskap i rally)
– Klaus Ludwig (tre gånger vinnare av 24 timmars på Le Mans). Ludwig vann sju gånger på Diepholz.

 

Text och foto av Dieter C. Serowy. Översättning av Pelo