Näs slott


Borgen ute på Visingsös sydspets kan ha sitt ursprung redan i tidigt 1100-tal, kanske påbörjad med en kastal under Inge d.y. som regerade fram till år 1125 och vars änka gifte sig med Sverker d.ä.

Dagens arkeologer kan sträcka sig till tillbaka till 1160-talet för borgens uppförande men säger samtidigt att byggnadstekniken uppvisar stora likheter med bland andra Vreta klosters gravkor, uppfört före 1162 och sannolikt redan under århundradets början.

Första kända brev från Näs skrevs år 1259 av biskop Henrik från Linköping. År 1267 är kung Valdemar Birgersson här och utfärdar ett brev där han bekräftar faderns, Birger Jarls, beviljade privilegier och friheter för borgarna i Lübeck, Hansan. Året efter omnämndes att det fanns en milite procuratore vid namn Martin på Visingsö, vilken torde ha varit en hövitsman.

Dykningar tyder på en större borg

Dykningar utförda under 2004 har visat att borgområdet varit betydligt större än de lämningar man idag kan se på stranden – 50 meter ut i vattnet har man påträffat träomfattade stenkistor till fundamenten för en kaj vilka man lyckats datera till år 1265, tillkomna under kung Valdemar Birgerssons tid, året innan fadern Birger Jarl avled.

Andreas Rhyzelius år 1744: ”Af thetta Slottets fordna Stenmurar hafver för någon tid sedan något warit til att se både på landet och uti Siön, som dock efter hand alt förtärer och försencker. Tå kunde ock grant synas, huvud Slottets bryggor och båthus hade warit”.

Ute i vattnet rakt söder om dagens ruin har man tagit fram bilder av bottnen vilka uppvisar mängder av stenar. Dessa ligger som en direkt fortsättning av borgudden, och det är inte omöjligt att man efter att ha tolkat bilderna och fortsatt dykningarna kommer fram till att dagens lämningar endast är resterna efter det nordvästra tornet i en betydligt större borg!

Kungarnas ö

Borgen fungerade under större delen av 1100- och 1200-talen som den svenska kungamaktens huvudfäste där kungarna ofta och gärna vistades, och den fanns omtalad som ett starkt och rikt fäste redan i den isländska Rimbegla från senare delen av 1100-talet. Platsen var bekväm där den såväl politiskt som geografiskt låg belägen nästan mitt i det tidiga Sveariket.

Hit reste man bekvämt med båt från ex.vis Hjo på västgötasidan eller Alvastra klosters hamn Hästholmen på ösgötasidan, problemet kunde ju vara vinterhalvåret då isen varken bar eller brast.

Fyra kungar har dött på Visingsö:

  • Karl Sverkersson dödades här av Knut Eriksson 1167
  • Erik Knutsson dog i hetsig feber 1216
  • Johan Sverkersson dog sotdöden 1222
  • Magnus Ladulås dog av sjukdom vid juletid år 1290

Jarlen Birger Brosa dog på Visingsö 1202

”Under 1100- och 1200-talen var Näs en omtyckt vistelseort för Sveriges konungar. Karl Sverkersson, Erik X, Johan I och Magnus Ladulås slutade där sina dagar, likaså, jarlen Birger Brosa. Efter Stockholms anläggning aftog slottets betydelse, och 1318 afbrändes och förstördes det, antagligen då Karl Elinesson Sparre återeröfrade det till Danmark pantsatta Småland med Visingsö.
Vättern har bortsköljt det mesta af de troligen stora byggnadskomplexen. Vid ruinens utgräfning 1907 blottades sista återstoden af slottet, norra sidan, bestående af ett rundt torn i v. och ett fyrkantigt i ö., förbundna af en yttertjocklek växlande mellan 2,25 och 3,5 m”.


Skiss över de kvarvarande, synliga resterna av vad
som varit en mycket större borg

Ruinen

Svenska Familj-journalen 1875
Borglämningen målad av C S Hallbeck

Ruinen består av resterna från den nordöstra delen av borgen – ett kvadratiskt torn och ett runt dito, samt några murar. Mellan tornen har det funnits en byggnadslänga, men av denna finns endast den norra långväggen kvar. Den passage i väggen som idag leder ut mot sjösidan fanns inte under borgens tid, utan tillkom vid restaureringsarbeten på 1920-talet.

Under det kvadratiska tornet finns en källarvåning med kupolvalv där man bland annat förvarat säd och säkert också andra förnödenheter.
Idag finns ett hål i väggen, se bilden nedan, men fordom var ingången till rummet belägen i dess tak. I samma torn kan man på den östra sidan se den nedre delen av ett utanpåliggande avträde.

Vid mätningar med georadar på landsidan fick man norr om Näsborgen ett utslag som såg ut att kunna vara en svängd vallgrav. Vid grävningar fann man dock inte några som helst spår av en sådan – frågan är vad det var som georadarn såg… Däremot har man funnit rester efter en byggnad omedelbart norr om borgen.

Den isländska sagan om Erling Stenvägg


Utsikt mot Västergötland från det upptagna hålet i väggen till det kvadratiska tornet, enligt traditionen Erling Stenväggs fängelsehåla vilket dock inte verkar stämma

I den isländska sagan berättas om en Erling som kung Knut Eriksson låtit gripa och sedan ”satt i stenväggen öster på Visingsö”, det fyrkantiga tornet. Han kom därefter att kallas för Erling Stenvägg och anges ha varit kung över baglerpartiet i Norge mellan åren 1204-1207.

Enligt sagan skall han ha flytt med hjälp av ihopknutna lakan som en av damerna på borgen skall ha försett honom med. Då han tvingades hoppa den sista biten ner till marken skadade han sig i benet.


Här ser man tydligt hur Vättern har sköljt bort stora delar av borgplatån

Källorna om Näs och dess beskaffenhet

Såväl norska som isländska 1200-talskällor nämner Visingsöborgen, vilken framstår som den starkaste enskilda punkten i det svenska riket.
Under Erik Knutssons tid lär Visingsöborgen ha besökts av den isländske krönikören och sagoberättaren Snorre Sturlasson, och kanske att han följde med lagman Eskil Magnusson dit. I sin krönika skrev Snorre om Visingsö och ”dess ansenliga slott, där konungen förvarar sina dyrbarheter, och som är den starkaste punkten i hela riket”.

Som skattkammare fungerade sannolikt det runda, välvda rummet i dagens östra torn, tillgängligt endast genom ett hål i taket. Kanske har det också fungerat som fängelsehåla? Rent arkeologiskt sett är det ännu inte mycket som talar för att borgen var militärt stark – bland annat saknades vallgrav, menar man – men kanske förlitade man sig på att man befann sig på en ö, för en större vallgrav än Vättern får man leta efter!

Signetringen från Näs

I vattnet invid resterna av den gamla borgen fann man för några år sedan en signetring av guld som var försedd med vad som verkar vara ett mantuanskt kors. Bilden ovan är en minnesbild jag gjort av hur den ser ut.
Reliefverkan var nog en aning större än vad bilden ovan visar, och kanske att korset fyllde ut lite mer mot ringens delvis avbrutna ytterkant – ringen som är på 23 karat finns på Länsmuséet i Jönköping.

Naturligtvis ställer man sig då frågan – vem kan ha burit en sådan ring? Kanske en kyrkans man, eller en svensk dominus som följt med något av korstågen ner till Jerusalem eftersom borgen funnits och använts redan under denna tid.

Vilhelm av Sabina besöker Visingsöborgen

Efter Skänninge möte år 1248 kom den katolske kardinalen Vilhelm av Sabina hit till Näs och besökte den sjuke Erik läspe och halte, och härifrån utfärdade han den 6 mars år 1248 ett avlatsbrev för Nydala kloster i Småland.

Säkert besökte Vilhelm Kumlaby kyrka vid sitt besök på ön.

Förändringens vindar

Birger Magnusson kom ju verkligen att hamna i blåsväder efter att ha tagit livet av sina bröder på Nyköpings hus år 1318. För att ha råd att ha kvar sina män i sold red han på våren ner till Erik Menved i Danmark där han pantsatte Visingsö och Näs tillsammans med hela Småland mot 600 ryttare.

Längre fram på året fick Kalmarfogden Karl Elinesson Sparre order av Mats Kettilmundsson att återta Näs från de danskar som nu fanns på Visingsö.
Efter en blodig strid lyckades han återta befälet över ön, men borgen stod i brand och kunde inte räddas.


Det östra tornet – den lutande stenmuren är en stödmur som tillkom under 1900-talet och stenarna nedanför är ditforslade för att förhindra ytterligarre erosion

Sveriges centrum förskjuts åt nordost

Under Bjälboättens dominerande av den politiska scenen under åren 1250-1364 kom mycket att förändras, bl.a. uppfördes ett stort antal borgar på strategiska platser runtom i företrädesvis Väster- och östergötland.
Sverige kom under ättens era också att expandera åt nordost där landskapet Österland försågs med ett flertal starka fästen.
Detta gjorde att Näs kom att hamna alltmer avsides och därmed också att vara av allt mindre betydelse. Efter att Näs borg brunnit år 1318 kom den att lämnas åt sitt öde.

Borgen kallas av de flesta för Näs, vilket dock var namnet på den närliggande byn. Själva borgen omnämndes i skrift bara som Visingsö efter sin belägenhet. Idag krånglar det hela till sig av att här finns ännu en borgruin, ätten Brahes Visingsborg. Borgen vid Näs bör enligt experterna kallas för Visingsö eller Visingsöborgen.

Näs var hur som helst landets äldsta riksborg och dessutom den äldsta profana stenbyggnaden i Sverige – såvida inte Gum på Kinnekulle var äldre…?

Bilder från Näs slott.

Källa:
Bengans historiesidor